Var är krämen?
Mina två vänner står i ett kök. Vän 1 håller på att hälla upp ett fat kräm med mjölk. Vän 2 ska oxå äta kräm.
Vän 2 går iväg för att slå upp en kopp kaffe och hämta ett fat.
Vän 1 häller då upp kräm i sitt fat, sedan mjölk ovanpå, som brukligt är.
Sedan ställer vän 1 in krämen i kylskåpet.
Vän 2 återkommer då med ett fat och ska hälla i kräm. Men hon ser inte krämen någonstans, varpå hon frågar:
-"Var har du gjort av krämen?"
Vän 1 tittar på henne med stor förvirring i blicken, håller upp sitt fat, tittar på det och på vän 2 och säger:
-"Men den är ju här. Under mjölken."
Ja herregud alltså.
Vän 2 går iväg för att slå upp en kopp kaffe och hämta ett fat.
Vän 1 häller då upp kräm i sitt fat, sedan mjölk ovanpå, som brukligt är.
Sedan ställer vän 1 in krämen i kylskåpet.
Vän 2 återkommer då med ett fat och ska hälla i kräm. Men hon ser inte krämen någonstans, varpå hon frågar:
-"Var har du gjort av krämen?"
Vän 1 tittar på henne med stor förvirring i blicken, håller upp sitt fat, tittar på det och på vän 2 och säger:
-"Men den är ju här. Under mjölken."
Ja herregud alltså.
Blir man debil när man skaffar barn? Del 2
Var på besök hos några vänner som är nyblivna föräldrar.
Det var ju sådär.
Båda två sitter oavbrutet och stirrar på sitt barn.
Det är omöjligt att föra en konverastion.
Nu är det inte så att barnet är så litet att det är hjälplöst, det jollrar på, kryper omkring och har sig.
Men ändå.
Inte en sekund är blicken tagen från det lilla barnet.
Shit alltså vilken chock det barnet ska få när det typ ska börja på dagis, eller hamnar i ett sammanhang där inte alla stirrar på det.
Och sen, vafan. Bjud inte hem folk om ni bara ska sitta och stirra på barnet och sen så fort barnet antyder en gäspning så måste allt släckas och tystas och alla gäster ska lämna huset så fort och gärna så tyst som möjligt.
Sen ska dom båda två dadda runt och lägga barnet.
Så gästen(jag) tar på sin jacka och halsduk och går utan att någon ens säger hej då.
Det var nog sista gången jag gick hem till dom på ett par år.
Det var ju sådär.
Båda två sitter oavbrutet och stirrar på sitt barn.
Det är omöjligt att föra en konverastion.
Nu är det inte så att barnet är så litet att det är hjälplöst, det jollrar på, kryper omkring och har sig.
Men ändå.
Inte en sekund är blicken tagen från det lilla barnet.
Shit alltså vilken chock det barnet ska få när det typ ska börja på dagis, eller hamnar i ett sammanhang där inte alla stirrar på det.
Och sen, vafan. Bjud inte hem folk om ni bara ska sitta och stirra på barnet och sen så fort barnet antyder en gäspning så måste allt släckas och tystas och alla gäster ska lämna huset så fort och gärna så tyst som möjligt.
Sen ska dom båda två dadda runt och lägga barnet.
Så gästen(jag) tar på sin jacka och halsduk och går utan att någon ens säger hej då.
Det var nog sista gången jag gick hem till dom på ett par år.
Blir man debil när man skaffar barn? Del 1
En vän till mig har skaffat barn relativt nyligen.
Vi pratade häromdagen. Vi kan säga att barnet heter Martin.
Det gör det inte, men vi säger det.
Detta samtalet har jag förövrigt haft med flera nyblivna föräldrar i min bekantskapskrets. Nästan EXAKT likadant.
Here we go:
Jag: Hej!
Vän: Hej, det var länge sen.
Jag: Ja verkligen. Hur är läget?
Vän: Martin mår bra.
Jag: Jaha....men hur är läget.
Vän: Nä, men det är bra nu. Han har varit lite förkyld, men nu är han frisk.
(frågade jag hur barnet mådde? gjorde jag det, tänker jag förbrilt)
Jag: Jaha...ja, just det, det är ju sånna tider nu.
Vän: Ja, man har ju hört att barnen ska vara sjuka och Martin var ju sjuk precis, annars har han inte varit sjuk. Men nångång skulle det ju komma, tänker man. Så nu gjorde det. Jag och XX(sambo) har turats om att vara hemma. Det är ett slit nu när man är förälder. Men när Martin är så gullig då gör det inte. (talar ner i barnvagnen)visst gör det inte.-..nääää....deeeet göööööör ingeeeeet..dooodeeedooodeeedoooo.
Jag: Just det, ni har flyttat.
Vän: Ja Martin behövde ett eget rum.
Jag: Okej, gick det bra att flytta?
Vän: Martin hade lite svårt att vänja sig först. Men sen blev det bra.
Jag: Och ni har kommit i ordning?
Vän: Martins rum är klart.
(tystnad. Vännen har dessutom nästan inte tittat på mig en sekund under samtalet utan bara tittat ner i vagnen som att ungen skulle resa sig och kuta iväg)
Jag vet inte vad jag ska säga. Nog för att det är spännande att det har blivit barn och så. Men det är mer spänannde att prata med en vuxen än med ett barn, liksom genom ombud sådär.
Nästan lite läskigt. Tänker sen fråga om vännen ville komma med när vi skulle ut några och dricka öl på fredagen.
Jag: Okej, jaha....jo, det är ju....Men du kommer du på fredag?
Vän. XX kommer.
Jag: Jaha....men du kommer inte?
Vän: Nu måste jag gå Martin ska äta om 40 minuter. Hej då.
Vännen går. Jag fick inte svar på en enda fråga. Blir man debil när man får barn?
Vi pratade häromdagen. Vi kan säga att barnet heter Martin.
Det gör det inte, men vi säger det.
Detta samtalet har jag förövrigt haft med flera nyblivna föräldrar i min bekantskapskrets. Nästan EXAKT likadant.
Here we go:
Jag: Hej!
Vän: Hej, det var länge sen.
Jag: Ja verkligen. Hur är läget?
Vän: Martin mår bra.
Jag: Jaha....men hur är läget.
Vän: Nä, men det är bra nu. Han har varit lite förkyld, men nu är han frisk.
(frågade jag hur barnet mådde? gjorde jag det, tänker jag förbrilt)
Jag: Jaha...ja, just det, det är ju sånna tider nu.
Vän: Ja, man har ju hört att barnen ska vara sjuka och Martin var ju sjuk precis, annars har han inte varit sjuk. Men nångång skulle det ju komma, tänker man. Så nu gjorde det. Jag och XX(sambo) har turats om att vara hemma. Det är ett slit nu när man är förälder. Men när Martin är så gullig då gör det inte. (talar ner i barnvagnen)visst gör det inte.-..nääää....deeeet göööööör ingeeeeet..dooodeeedooodeeedoooo.
Jag: Just det, ni har flyttat.
Vän: Ja Martin behövde ett eget rum.
Jag: Okej, gick det bra att flytta?
Vän: Martin hade lite svårt att vänja sig först. Men sen blev det bra.
Jag: Och ni har kommit i ordning?
Vän: Martins rum är klart.
(tystnad. Vännen har dessutom nästan inte tittat på mig en sekund under samtalet utan bara tittat ner i vagnen som att ungen skulle resa sig och kuta iväg)
Jag vet inte vad jag ska säga. Nog för att det är spännande att det har blivit barn och så. Men det är mer spänannde att prata med en vuxen än med ett barn, liksom genom ombud sådär.
Nästan lite läskigt. Tänker sen fråga om vännen ville komma med när vi skulle ut några och dricka öl på fredagen.
Jag: Okej, jaha....jo, det är ju....Men du kommer du på fredag?
Vän. XX kommer.
Jag: Jaha....men du kommer inte?
Vän: Nu måste jag gå Martin ska äta om 40 minuter. Hej då.
Vännen går. Jag fick inte svar på en enda fråga. Blir man debil när man får barn?
